Monika Sedell var såväl litterärt som musikaliskt bevandrad, bland annat tonsatte hon några av faderns dikter. Bilden är från hennes sista besök i Paris sommaren 2007 dit hon sökte sig vid otal tillfällen. Ovan tillsammans med välkände författaren Bruno Woisson som översatt många av Dan Anderssons dikter till franska.
FOTO: PER FORSBERG/Privat

  Monika var lärarinnan Olga Turessons och poeten och författaren Dan Anderssons enda dotter, född i Gonäs i Ludvika 16 mars 1921, ett halvår efter sin berömde faders tragiska bortgång.

  Monika levde ett händelserikt liv. Hennes starkaste drivkraft som dotter till en av vårt lands största poeter genom tiderna, var att hantera det oundvikliga kändisskapet med största integritet gentemot sina föräldrar och framförallt sin egen familj. Hon brann för sin far och för hans författarskap, men valde tidigt att göra det som doldis, bortom rubriker och uppmärksamhet.
Den egna familjen gick alltid före.

  Monika hade litterära ådror. Hon antecknade och upptecknade, och var noga med fakta in i minsta detalj. Hennes specialämne var utan tvekan faderns liv och författarskap, utan att på något sätt själv dra nytta av sin ingående vetskap och stora kunskapskällor.

  Även den musikaliska talangen fanns hos Monika. Bland annat har hon tonsatt några av sin fars dikter, varav två finns i den visbok med samlade verk som givits ut helt nyligen. Pianot hade sin givna plats i Monikas hem.

Monika fick ofta frågor om sin berömde far. Hennes svar, som ibland uppfattades avspisande, löd ofta och tvärt: "-Jag vet inget, jag har aldrig träffat honom".

  Hon följde minutiöst allt som skrevs och sades om Dan Andersson och hade också nästan alltid skarpa kommentarer av ros och ris om vad som framkom.

  Man kan säga att Monika var en dubbelnatur, att både vilja och inte vilja vara med på arenan. Situationen var ofta svår och för Monika säkerligen svårhanterlig.

  Monika besatt oanade kunskaper, rent allmänt och särskilt vad gäller språk och litteratur. Modern Olga hade sett till att hon fått god utbildning och tagit med henne på många resor utomlands. Särskilt Frankrike låg nära till hands, franskan var Monikas andraspråk. Till Paris återvände hon upprepade tillfällen, sista gången var sommaren 2007 då hon reste dit för att träffa Bruno Woisson som översatt många av Dan Anderssons dikter till franska. Bland hennes nära vänner fanns under åren flera av våra stora författare och konstnärer. Monikas vän blev man genom att beakta hennes integritet.

År 1988 firade Ludvika 100-årsminnet av Dan Anderssons födelse. Inför detta fanns en önskan om hennes medverkan som självklar huvudperson. Det tog lång tid innan hon lät sig övertalas. Endast några veckor före minnesprogrammets upptakt 6 april bestämde hon sig för att delta.

  100-årsdagen kom. Monika avtäckte tillsammans med Dalarnas landshövding Lilly Hansson programenligt bysten av Dan Andersson i Kyrkparken i Ludvika. För Monika blev det en vändning. I Ludvika och Grangärde accepterade hon därefter att vara en, som det heter, offentlig person. Hon deltog i Dan Andersson-veckan på somrarna i stort sett varje år så länge hon orkade, naturligtvis och fortfarande på sitt tillbakadragna sätt. Även till sommarens vecka och invigningen av Marcus Birro hade Monika planerat komma. Men vid samma tidpunkt slog sjukdomen till, hårt och allvarligt.

  Monikas beslut om att träda fram och medverka i Ludvika 1988 var en betydande del i det som blev stor succé, samt upptakten för den årligen återkommande Dan Andersson-veckan i början av augusti.

Olga Turesson var lärarinna i Gonäs, Blötberget och Klenshyttan. Ensamstående mor med dotter var inte särskilt vanligt. Olga månade om Monikas framtid, och så länge hon levde höll hon sin skyddande hand över sin dotter.

  Monika tillbringade sin ungdom i Stockholm med studier. Hon gifte sig på 50-talet med Alf Sedell, en man från samma hemby Blötberget. De fick två barn, Dan och Maria. De bosatte sig på en skogsfastighet utanför Örebro, som de hjälptes åt att bruka fram till makens död 1995. Den sista perioden hade Monika sin bostad i centrala Örebro.

Monika var full av humor med en förmåga att se det roliga i varje detalj. I henne hade tankarna fritt spelrum, associationerna var sekundsnabba och knivskarpa. Hon var full av energi och liv, ständigt nyfiken på omvärlden.

  Något dygn innan hon dog utbrast hon ”Nu ska vi lära oss två nya ord” och började berätta för de som satt vid hennes säng att ordet dikta inte bara betydde att skriva poesi utan också att täta mellan stockar med mossa eller annat material.

  Närmast sörjande är barn och barnbarn

  Monika fick aldrig se sin far, Dan Andersson fick aldrig uppleva sin dotter. Nu har de mötts igen, och att veta vad de talar om kan vi bara tänka oss.

Jan-Olov Schröder